Är lärare en annan typ av människor?

Utvalda

Nu när semestern drar sin sista suck och vi ska tillbaka till arbetet säger Folkhälsomyndigheten att vi i så stor utsträckning som möjligt fortsatt ska undvika att ta oss till våra arbetsplatser på grund av risken att sprida Covid-19.

Dock finns det vissa yrkesgrupper som det inte gäller för, naturligtvis kan vård och omsorg inte upphöra med att möta människor och där finns naturligtvis också tydliga hygien- och hälsoföreskrifter. Det tycks dock finnas en yrkeskategori som inte ska jobba hemifrån och men som inte har särskilda hälso- och hygienföreskrifter och som dessutom verkar vara undantagna från andra föreskrifter som att inte vara i folksamlingar på fler än 50 personer och liknande, och det är lärare. Så frågan är om lärare är en annan typ av människor som inte behöver skyddas, för att inte tala om elever. En studie i Sydkorea citerad i New York Times https://www.nytimes.com/2020/07/18/health/coronavirus-children-schools.html visar att ungdomar mellan 10-19 år sprider viruset i minst lika stor utsträckning som vuxna.

Så, den stora frågan, som inte tycks ställas av någon är, hur kommer det sig att lärare, gymnasie- och högstadielever ska ut i kollektivtrafik och in i lokaler som absolut inte kan erbjuda 1-2 meters avstånd sinsemellan eller folksamlingar på färre än 50 personer, ska tillbaka till gamla rutiner och skapa möjlighet för att sprida sjukdomen och ta med dem tillbaka till sina hem? Är lärare helt enkelt en annan typ av människa?

Välkommen till framtiden, välkommen till mörkret

Välkommen till Sverige år 2025, vi har nu haft en konservativ regering med Ulf Kristersson som statsminister och Ebba Busch som vice statsminister med stöd av samarbetspartiet Sverigedemokraterna i tre år. Vad har hänt?

Kriminaliteten och brutaliteten i storstädernas miljonprogramsförorter har ökat. Skjutningarna är fler än tidigare och våldet är råare. Anledningen är flera, några av de saker som lyfts fram är att välfärdstjänster inskränkts för människor som inte har medborgarskap, lagen om en uppgradering av medborgarskapet, vilket har lett till ett mer extremt skuggsamhälle där människor inte har råd att betala för sjukvård och inte har rätt till utbildning. Detta har i sin tur skapat en än mer desperat situation och ett tydligare utanförskap för i synnerhet invandrargrupper. Denna segregering har i sin tur spätts på än mer genom införandet av marknadshyror (Sverigedemokraterna var förvisso mot detta men menade att de kunde tänka sig en kompromiss mot att få igenom flera andra förslag som de ansåg viktigare).

Våldet har också förråats av att militären fått befogenhet att bistå polisen i arbetet mot den något vaga (och av lagrådet kritiserade) definitionen, ”gängrelaterad brottslighet”. Militären har för första gången sedan dödsskjutningarna i Ådalen 1931 fått tillstånd att bistå polisen och då militärens träning primärt handlar om att lösa konflikter med väpnat våld har det också fått konsekvenser. Det militären och regeringen kallar ”incidenten i Rinkeby”, där militär öppnade eld mot en demonstration för mänskliga rättigheter som infiltrerats av några maskerade personer som kastat sten mot militären och där 2 personer miste livet och 5, varav en 8-årig flicka, blev allvarligt skadade och fick men för livet har jämförts med den blodiga söndagen i Derry/Londonderry på Nordirland 1972 där brittiska fallskärmstrupper kallats in mot fredliga demonstranter som slutade med att 13 personer miste livet.

Sverige har fallit i pressfrihetsindex från tidigare tredje plats (2021) till plats 55, vilket är sämre än Chile och Rumänien men bättre än Polen och Madagaskar. Anledningarna här är också flera. De nya presslagarna som tvingar journalister att ange brottsmisstänktas etnicitet och bakgrund är en av dem, en annan är att bestämmelserna kring public service uppdrag blivit mer styrande. En del av de ändrade public service förordningarna gör gällande att nyheter inte får innehålla analyser eftersom de kan vara ideologiskt färgade. Vidare har hoten mot journalister fortsatt att öka medan polis och rättsväsende genom direktiv och ekonomisk styrning nedprioriterat att lagföra dessa typer av brott. Följden har blivit ökad självcensur hos journalister och att så kallad swish-journalistik och alternativa medier som lutar åt det mer nationalistiska hållet har ökat och står alltmer oemotsagda när de framför sina ”alternativa fakta” där anekdoter får bli generella sanningar och analyser om de grundläggande problemen saknas. Det vill säga diskussioner om strukturella problem såsom utanförskap, klasskillnader, en globaliserad ekonomi och rasism lyser med sin frånvaro till förmån för förenklade och skenbara ”sanningar”.

Förutom journalistiken har kulturen i övrigt blivit mer politiskt styrd. Exempelvis har lagar och förordningar som förbjuder public service att innehålla underhållning trätt i kraft, program som ”På spåret”, ”Stjärnorna på slottet” samt ”Antikrundan” har försvunnit. Dock finns undantag för Kalle Ankas julafton eftersom det anses falla inom ramen för ”traditionell svensk underhållning, ”Karl Bertil Jonssons julafton” har däremot klassats som ”ideologiskt vinklad” och har efter dryga 40 år i Tv-tablån sänts för sista gången. Vidare kunde inte Eurovision Song Contest strykas ur tablån (vilket egentligen var ett krav från SD för att släppa fram regeringen) då det arrangeras av de europeiska public-servicekanalernas samarbetsorganisation. Mer tid i SVT ägnas också åt gamla inslag med svensk folkmusik och ”traditionella nationellt uppbyggliga historieprogram”.

Lagar om kultur som liknar de kommunala beslut som fattats i SD-styrda Sölvesborg har också genomförts eller håller på att utredas, bland annat lagen om att offentligt subventionerad konst måste ”föreställa verkligheten och inte vara stötande för allmänheten” har varit ute på remiss. Frågan om lagen skulle kunna användas på redan befintlig konst har diskuterats, exempelvis om glaspelaren vid Sergels torg i Stockolm skulle bytas ut mot en staty på Carl XVI Gustaf. Många konstnärer har protesterat och en del har också lämnat landet eftersom de aktivt motarbetas.

Det råder stor brist på läkare, sjuksköterskor och folk inom äldreomsorgen eftersom de som har utländsk bakgrund dels inte känt sig välkomna i det förändrade Sverige och genom de svårigheter som tidigare nämnd lagstiftning rörande ”uppgraderingen av medborgarskapet” försvårat livet för människor som inte har sitt ”kulturella och etniska ursprung i Sverige”. Likaså råder det brist på människor i serviceyrken och det har tagit sig i konkreta uttryck som det som kommit att kallas ”pizzeriadöden”, framför allt har många orter glesbygden blivit av med sin enda restaurang.

Generellt sett har rasism och hatbrott mot människor med utländsk bakgrund, HBTQ-samhället och andra personer som inte anses vara ”goda svenskar” ökat i realiteten (även om det paradoxalt nog minskat i brottsstatistiken – men det beror på att sådana brott har nedprioriterats och att definitionen för var som anses vara ett hatbrott har förändrats). Detta otryggare samhälle för de som inte passar in i det SD anser vara svenskhet samt förslag om betald repatriering, eller återvandring som det numer heter i deras partiprogram (repatriering användes av nazisterna så det fick byta namn) har också skapat en känsla av att inte få vara en del av samhället.

Sveriges BNP tillväxt har börjat sjunka, det som lockat med landet tidigare, kreativitet, fritt tänkande och god utbildningsnivå är på tillbakagång i en alltmer ökande takt. Det beror både på att nya sådana företag inte ser sitt ljus i Sverige samt att utländska företag drar sig för att etableras i landet.

Experter på utbildning varnar Sverige för att gå vidare med planen som kallas ”Svenska som enhetsspråk på svenska skolor”, planen syftar till att förbjuda andra språk än svenska att talas i skolorna (såväl på raster som på lektionstid). Det som lyfts av forskare är att det finns det stora risker för att elever som är nyanlända helt förlorar både möjligheten att hänga med i studierna samt att de helt kan tappa motivationen att gå i skolan då de ändå inte kan tillgodogöra sig undervisningen. Vidare är det svårare för barn med allergier eller kosthållning som anses ”osvensk” att få skolmat eftersom SD också tycker det är viktigt att få människor att äta ”traditionell svensk mat” och motverka ”islamiseringen i skolan”.

Så, vad skulle Sverige bli för land 2025 om SD får inflytande över regeringsbildningen? Kanske kommer inte alla dessa förslag (som alla har sin grund i vad SD företrädare uttryckt i artiklar, reell förd politik, partiprogram och liknande) att klubbas igenom i ett första skede men så länge en del av det kommer genomföras så kommer det skada det Sverige vi känner idag och dess demokrati. Många av förslagen kommer dessutom – som jag resonerat om här – spä på många av de grundproblem som de säger sig vilja komma till rätta med. Utanförskapet för människor med annan etnisk bakgrund än den som SD ser som önskvärd kommer att öka vilket leder till djupare klyftor och än större problem i form av t.ex. kriminalitet.

Den stora gåtan är varför så många fortsatt vill rösta på SD när de redan fått igenom den politiska förändring som var det som föranledde att många röstade på dem tidigare – den mycket restriktiva invandringspolitik vi har i Sverige idag. Vad vill folk som röstar på SD ska hända nu? Vill de återuppväcka Bosse Larsson från de döda och få Nygammalt i TV-rutan på repeat, bör Pölsa och Fläskkorv återkomma på skolmatsmenyn vem ska bestämma vilken humor, musik och vilka bilder som är tillåten/tillåtna? Ska vi skicka iväg hjärtläkaren, pizzabagaren, hemtjänstpersonalen till de land de fötts i men flytt från eller kanske inte vuxit upp i?

En annan stor gåta är varför andra partier har hittat på att SD har ändrat sig, det är ju snarare de själva som i så fall har ändrat sig – idéerna som SD har är ju inte speciellt nya, de kommer från en svunnen tid, endast kläderna, symbolerna och några av orden har bytts ut.

Källor:

Välfärdstjänster ska kopplas till medborgarskap

https://www.svd.se/enbart-medborgare-i-sverige-ska-ha-rostratt

Militärer i förorter https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/ngwBgd/akesson-militaren-ska-kunna-ga-in-i-fororter-vid-upplopp

SD och public service

https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/akessons-angrepp-mot-sr-vansterliberal-smorja/

Sjukvården och invandrare

http://www.sjukhuslakaren.se/wp-content/uploads/2015/12/Sjukhusla%CC%88karen-2015_8-.pdf

SD och repatriering

https://www.expressen.se/kronikorer/lars-lindstrom/ar-det-bara-massdeportation-av-vissa-grupper-som-kan-fa-sverige-i-balans/

SD och skolor

https://www.bt.se/debatt/sd-svenska-kottbullar-till-alla/

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/wPVPJA/nya-sd-forslaget-bara-svenska-spraket-ska-tillatas-i-skolan

Kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och tolerans samt kulturell och social mångfald

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/lonsamt-satsa-pa-mangkulturell-topp

https://www.kth.se/aktuellt/nyheter/inkluderande-samhallen-ger-hogre-ekonomiskt-valstand-1.918408

Var är syret i den politiska debatten?

Ensam blomma i syrefattig miljö

Det verkar inte finnas någon annan fråga att diskutera än invandringens vara eller inte vara. Integration diskuteras inte, människors frihet att uttrycka sig diskuteras inte, vad jämlikhet innebär i praktiken och hur vi ska nå dit diskuteras inte, hur vi ska nå jämställdhet diskuteras inte, hur skolan ska bli bättre diskuteras inte. Eller det är klart det diskuteras, men inte i stor utsträckning inte ens i valrörelsen och ännu mindre nu efter den.

Debattens syre är borta, kvävd av en blåsippa med bruna rötter. Detta politiska ogräs har gjort att istället för att ha en öppen debatt där vi i dialog söker svaret på vad som är det bästa samhället så är det ENDA vi diskuterar är hur stor invandring vi ska ha. En i och för sig allvarlig diskussion som gjort att vi har dragit ner invandringen till ett minimum och där vissa partier helt eller delvis tagit och kopierat SD:s politik i invandringsfrågan men det som också skett är att vi fastnat i vinkelvolten… Vi har inget som helst utrymme för andra frågor och den mörka bilden av verkligheten som målas upp är tagen för en sanning och allt sägs bottna i att folk som flyr för sina liv kostar för mycket.

Det finns väldigt mycket att säga om det, vilket jag också diskuterat i tidigare blogginlägg, men här vill jag bara stanna upp och reflektera över vad detta har gjort med det politiska samtalet. Jag minns med nostalgi hur det var för åtta, eller till och med fyra år sedan. Vilka frågor som det pratades om i den allmänna politiska debatten, hur roligt det ändå var. Vi kunde diskutera ordet “hen”, vi kunde prata om vad vi kan göra åt klimatfrågan, vi kunde prata om vinster i välfärden och om hur skolan skulle bli bättre… alla viktiga frågor på olika sätt. Framför allt, vi kunde ha en diskussion om hur samhället skulle bli bättre.

Idag diskuterar vi en mörk världsbild som till mycket stora delar är helt falsk och där den enda lösningen är mindre invandring och hårdare straff. Vilka båda är populistiska lösningar som antingen bara är verkningslösa eller direkt kontraproduktiva.

Vad jag längtar till tiden då detta mörker är borta, då syret kommer tillbaka och vi kan fortsätta diskussionen om hur vi når ett bättre samhälle. Hoppas det inte tar alltför lång tid till dess.

Tips till politiker:

  • Ta väljare på allvar och ge dem tid genom att förklara din politik
  • För fram varför din politik är bäst och inte varför andras är dålig
  • Lämna inte din ideologi för att maximera röster i val utan förklara den och strid för den, alltför mycket av dagens politik består av att läsa av opinionen istället för att bilda opinion.
  • Visa på helheten i din politik och sluta fixera vid sakfrågor och plånboksfrågor.

 

Tips till väljare:

  • Välj ett demokratiskt parti som inte har rötterna i Nazism – det går bra med vilket som helst annars.
  • Läs på om ideologier – vilket samhälle och samhällsklimat tror du blir det bästa?
  • Se till helheten inte till vad som gynnar dig och din plånbok för stunden.

 

Klimatet, känslan av skuld och det kollektiva ansvaret.

IMG_20170627_175434

När jag var ung och gick på gymnasiet på början av 90-talet i en småstad i Gävleborg så hade hotet om ett förändrat klimat börjat uppmärksammas av fler än bara forskare. Fenomenet var då fortfarande omdebatterat men de flesta forskare var övertygade om att det var ett faktum. Jag minns att jag då spådde att effekterna av detta skulle bli uppenbara då jag var i 70-årsåldern, alltså runt 2050. Uppenbarligen var min spådom helt fel. Vi har haft den varmaste juli med råge sedan mätningarna startade, vi har vattenbrist varje sommar sedan flera år tillbaka, skördarna slår fel och lyfter vi blicken till andra länder är problemen uppenbara. Klimatförändringarna är här och de kommer att stanna.

Vi är dock i en position där vi har en möjlighet att förändra och göra något åt detta, se till så att förändringarna inte når katastrofala nivåer. Visst händer saker, klimatavtal skrivs och det förekommer samtal på internationell politisk nivå och frågan har nått det allmänna medvetandet på ett plan som inte existerade för 25 år sedan. Ändå går det långsamt att förändra och frågan är varför. Svaren är många, stora penningintressen i bland annat oljebranschen, tröghet i ekonomiska strukturer, beroendet av oljan men också hur vårt kollektiva medvetande ser ut.

Problemet idag är att vi blandar ihop det personliga ansvaret med det kollektiva problemet där människor känner en personlig skuld eller att deras livsstil blir misstänkliggjord. Självklart kan vi alla påverka en del med våra individuella val men problemet är att de strukturer som finns i samhället gör att det är dyrare att göra saker som är bra än att göra val som är mindre bra eller dåliga. Det är här som politiken och det kollektiva ansvaret kommer in.

Vi människor skapar det samhälle vi vill leva i men vi gör det aldrig ensamma. En förändring i samhället kommer mycket sällan av att en person föregår med ett exempel, Mahatma Gandhi kanske är ett av undantagen men det hade ju inte fungerat om han varit helt ensam. En förändring i samhället kräver att ett mycket stort antal ändrar sig och det är här politiken och känslan av personlig skuld kommer in i sammanhanget.

Vi bor i ett samhälle som byggs upp av normer, värderingar och handlingar – sätt att leva på helt enkelt. De är så självklara att vi inte tänker på att det kommer från något. Att vi kollektivt skapat dessa normer, lagar och regler. Därför känner vi också oss som människor påhoppade och anklagade personligen när någon påpekar att vår livsstil är dålig för miljön, den egna hälsan eller dylikt. Denna krock mellan individens skuld och det kollektiva ansvaret är ett problem. Vi måste göra det billigare och enklare att göra saker som är i harmoni med ekosystemet och dyrare att göra saker som är dåliga för detsamma. Problemet är inte du och jag som individer och våra enskilda handlingar – vi gör så gott vi kan utifrån vad vi känner till. Att känna skuld är inget bra sätt att nå förändringar. Du och jag har ett ansvar som individer men vi har inte någon skuld – det är en stor skillnad.

Vi kan var och en göra upplysta och goda val, men så länge som dessa goda val är svåra eller rent av omöjliga att göra så kommer ingen större förändring ske. Vi behöver komma ifrån att känna skuld över de val vi själva gör och istället kräva förändring hos de som har makt i samhället, politiker, företag och dess ledningar. Så länge vi lever i en demokrati kan vi premiera de som vill ta ett ansvar och förändra samhället så det blir lättare att göra miljö- och klimatmässigt korrekta val. Vi kan också ställa krav på företag genom att efterfråga bra produkter. Dock, känn inte skuld för det liv du lever så länge du gör det lilla du kan göra utifrån din förmåga.

 

Reflektioner över vår demokrati från en cykelsadel

På min cykelresa från Oskarshamn via bland annat Växjö, Karlshamn, Kristianstad, kurs på Fridhems folkhögskola i Svalöv med slutmål Lund har jag såklart hunnit tänka över ett och annat samt reflektera över företeelser jag möter på min väg.

undantaget
Det är valår i år. På min resa har min koll på nyheter inte varit på topp, däremot har fragment av verkligheten, människor i vardagen, kommit till mig. Jag har ätit på Pizzeria Shalom i Högsby där pizzan vid namn Sverige självklart innehöll skinka och kebab (kebabpizza lär vara Sveriges populäraste och finns troligtvis endast i Sverige). Jag har sett barn och ungdomar hänga tillsammans i gäng där någon har slöja och någon inte, där någon hette Rasmus och någon hette Mustafa. Jag har träffat människor som är nyfikna på varandra och på världen, människor som är öppna och inte rädda – det är Sverige för mig och om man tar en gammal unken fras, men om sätter det i det här sammanhanget, så vill jag bevara Sverige svenskt, det vill säga öppet, tolerant och nyfiket.

Det går bra för Sverige och har gjort det sedan länge. Vad det beror på är flera faktorer. Några av de viktigaste är nog just öppenheten och anpassningsförmågan, att ha ett finger i luften och vara innovativ. Ett samhälle som vill tillbaks till hur det var förr eller stanna upp kommer leda till stagnation, både ekonomiskt och kulturellt. Historien visar att alla samhällen som sluter sig tappar och de som öppnar sig utvecklas.

Det går bra, men ändå verkar hela den politiska debatten handla om att det går dåligt. Hur kommer det sig? Inte nog med att debatten fokuserar på att det går dåligt, den tycks ha fastnat i en enda fråga, invandring eller inte. Jag skriver medvetet inte integration för det handlar inte debatten om längre. Det pratades om integration tidigare men sen kom ett högerextremt parti med rötter i vit-makt organisationerna Vitt ariskt motstånd (VAM) och Bevara Sverige svenskt (BSS) in i Riksdagen och fick hela debatten att skifta fokus från integration och att skapa sammanhållning till att slå split mellan människor och bara se invandring som ett hot som bara ska stoppas.

Vi behöver invandring, både krasst ekonomiskt och även kulturellt för att utvecklas som mänsklighet. Problemet idag handlar idag om att vi ser människor som bekymmer och inte som möjligheter för samhället att utvecklas. Vi behöver invandring för att klara pensionssystemet, dock behöver de nytillkomna komma i arbete för att det ska lyckas, problemet är ju att det är svårt att komma in på arbetsmarknaden på grund av regler och strukturell rasism (det vill säga, ofta omedvetna, normer och värderingar som värderar människor olika utifrån deras bakgrund, namn och/eller hudfärg vi har i vårt samhälle).

På sätt och vis uppkommer problem först när vi väljer att se de som problem. Först när du identifierar något som ett problem blir det ett sådant. Likaså, och kanske en viktigare reflektion att göra är att definitionen av ett problems orsaker styr vad vi väljer att göra för åtgärder och även hur vi väljer att se på varandra som medmänniskor. För att ta två exempel.

Visst finns det problem med kriminalitet i de förorter där fattigdomen är mer utbredd, det har det alltid gjort, men det beror inte på hudfärg eller etnicitet. Kopplingen etnicitet och brottslighet har dock historiskt ofta gjorts, exempelvis sågs svenskar och skandinaver med misstänksamhet under den tidigare delen av den stora utvandringsvågen till USA.

Visst finns det problem med våldsbejakande islamism ofta knutet, återigen till fattigare områden, men många väljer att inte skilja på muslimer och militanta islamister. Som om jag skulle välja att se alla norrmän som potentiella terrorister eller alla kristna som liktydigt med KKK.

Dock, inget av dessa problem beror på vilken kulturell bakgrund en person har eller vilken hudfärg den har. Dessa båda problem handlar istället om segregation, strukturell rasism och att grupper hamnar i så kallat utanförskap på grund av detta. Vilket också med enkelhet och tydlighet tas upp på följande sajt: https://motargument.se/2017/11/15/varfor-ar-invandrare-overrepresenterade-i-brottsstatistiken/

Det som är mest skrämmande med denna enögdhet och fokusering på att tillskriva komplexa frågor enkla svartvita och felaktiga svar är att vi helt tappat fokus på reella problem. Likt Don Quijotes kamp mot väderkvarnar är det som om hela valrörelsen står och fäktar mot invandringen alltmedan svenska skogar brunnit, massutrotningen av djurarter går snabbare än någonsin och möjligheten att göra något åt klimatförändringarnas värsta konsekvenser glider oss alltmer ur händerna.

Visst är det skönt med fint väder på min cykelsemester, men klimatförändringarna och den politiska debattens oförmåga att prata om det är det som ger mig kalla kårar, det och att ett högerextremt parti med rötter i VAM och BSS styr in debatten mot en fråga och att så många är villiga att gräva vår demokratis grav genom att ge dem sin röst. Jag får hela tiden bilden av Killinggängets sketch med den gamla damen som trots rationella argument slutligen ändå väljer Nazisterna när jag tänker på hur det verkar bli vid valurnorna i år. Jag säger inte att partiet med nazistiska rötter är nazister idag, men de är sprungna ur samma mylla, samma idétradition och delar sättet att se på problem och lösningar. Att de nu har kostym istället för uniform, använder andra typer av ord och har en blomma som partisymbol kan inte tvätta bort det arvet och borde inte lura någon att tro att det här är ett demokratiskt parti precis som alla andra.

Demokrati inte bara är ett sätt att fatta beslut på, demokrati är ett förhållningssätt. Om en majoritet går emot idén om alla människors lika värde så är det inte längre en demokrati, minoriteter måste skyddas och värnas och alla människor måste bemötas med respekt oavsett vem de är. Om en demokrati har olika rättigheter för olika människor, medborgare eller ej, så är det inte längre en sann demokrati.
Om du verkligen vill bevara Sverige svenskt så är det synnerligen dumt att rösta på partier som är emot utveckling, tolerans och demokrati. Till exempel bör du inte rösta på dem som kallar sina sympatisörer för Sverigevänner – det är ju precis det de inte är…