När jag var ung och gick på gymnasiet på början av 90-talet i en småstad i Gävleborg så hade hotet om ett förändrat klimat börjat uppmärksammas av fler än bara forskare. Fenomenet var då fortfarande omdebatterat men de flesta forskare var övertygade om att det var ett faktum. Jag minns att jag då spådde att effekterna av detta skulle bli uppenbara då jag var i 70-årsåldern, alltså runt 2050. Uppenbarligen var min spådom helt fel. Vi har haft den varmaste juli med råge sedan mätningarna startade, vi har vattenbrist varje sommar sedan flera år tillbaka, skördarna slår fel och lyfter vi blicken till andra länder är problemen uppenbara. Klimatförändringarna är här och de kommer att stanna.
Vi är dock i en position där vi har en möjlighet att förändra och göra något åt detta, se till så att förändringarna inte når katastrofala nivåer. Visst händer saker, klimatavtal skrivs och det förekommer samtal på internationell politisk nivå och frågan har nått det allmänna medvetandet på ett plan som inte existerade för 25 år sedan. Ändå går det långsamt att förändra och frågan är varför. Svaren är många, stora penningintressen i bland annat oljebranschen, tröghet i ekonomiska strukturer, beroendet av oljan men också hur vårt kollektiva medvetande ser ut.
Problemet idag är att vi blandar ihop det personliga ansvaret med det kollektiva problemet där människor känner en personlig skuld eller att deras livsstil blir misstänkliggjord. Självklart kan vi alla påverka en del med våra individuella val men problemet är att de strukturer som finns i samhället gör att det är dyrare att göra saker som är bra än att göra val som är mindre bra eller dåliga. Det är här som politiken och det kollektiva ansvaret kommer in.
Vi människor skapar det samhälle vi vill leva i men vi gör det aldrig ensamma. En förändring i samhället kommer mycket sällan av att en person föregår med ett exempel, Mahatma Gandhi kanske är ett av undantagen men det hade ju inte fungerat om han varit helt ensam. En förändring i samhället kräver att ett mycket stort antal ändrar sig och det är här politiken och känslan av personlig skuld kommer in i sammanhanget.
Vi bor i ett samhälle som byggs upp av normer, värderingar och handlingar – sätt att leva på helt enkelt. De är så självklara att vi inte tänker på att det kommer från något. Att vi kollektivt skapat dessa normer, lagar och regler. Därför känner vi också oss som människor påhoppade och anklagade personligen när någon påpekar att vår livsstil är dålig för miljön, den egna hälsan eller dylikt. Denna krock mellan individens skuld och det kollektiva ansvaret är ett problem. Vi måste göra det billigare och enklare att göra saker som är i harmoni med ekosystemet och dyrare att göra saker som är dåliga för detsamma. Problemet är inte du och jag som individer och våra enskilda handlingar – vi gör så gott vi kan utifrån vad vi känner till. Att känna skuld är inget bra sätt att nå förändringar. Du och jag har ett ansvar som individer men vi har inte någon skuld – det är en stor skillnad.
Vi kan var och en göra upplysta och goda val, men så länge som dessa goda val är svåra eller rent av omöjliga att göra så kommer ingen större förändring ske. Vi behöver komma ifrån att känna skuld över de val vi själva gör och istället kräva förändring hos de som har makt i samhället, politiker, företag och dess ledningar. Så länge vi lever i en demokrati kan vi premiera de som vill ta ett ansvar och förändra samhället så det blir lättare att göra miljö- och klimatmässigt korrekta val. Vi kan också ställa krav på företag genom att efterfråga bra produkter. Dock, känn inte skuld för det liv du lever så länge du gör det lilla du kan göra utifrån din förmåga.
Bonitati Addictus 